Hela mitt liv är uppbyggt på en illusion, illusionen om en mental lek som gömmer sig under namnet; kurragömma. Idag skulle jag förändra det, aldrig mer skulle jag fälla några tårar för något jag ångrat! Detta är ännu ett kapitel som jag har valt att kalla empirisk sanning.
Jag slutade aldrig tro på kärleken, det var kärleken som övergav mig; och slutade tro på mig. Lämnade mig där med en kropp, en massa vener som hängde ut från bröstkorgen och jag var tvungen att knyta ihop dem. Mest för att inte förlora blod, tills jag upptäckte att knutarna löstes upp varje gång jag försökte göra det.
Jag föddes med ett slags napoleonkomplex där jag målar upp en bild av att jag inte är beroende av världen, utan att det är världen som är beroende av mig. Man kan säga att jag är en hybrid, halv människa halv… någonting annat. Är jag kanske Guds största misstag? Eller är Gud mitt största misstag? Jag söker ständigt efter svaret, trots att jag har funnit meningen med livet, och visst… Fast ibland är det enklare än vad det låter, sök inte meningen… Ge saker mening.
Nu kommer jag kanske lyckas peta ner Judas från tronen som världens mest föraktade person. Det är inte meningen, men alla är vi medvetna om att vi ställs inför de där ögonblicken då dörrar som redan är öppna sparkas in? Och vad gör man då? Tror på att ovisshet är en välsignelse?
Ja, en gång gick jag till och med vilse, jag blev någon annan, och på något sätt lyckades jag döda den personen. Det gjorde jag med hjälp av att stanna upp och se mig omkring, hur kunde jag missa alla de människor som försökt sträcka mig dessa ljus? Men jag tog inte emot något av dem. Utan jag lät mig treva runt tills jag fann tillbaka till mig själv, och då insåg jag, att ljuset var i mig.
Eller nu snackar jag bara bullshit! Jag är fan en revoltör, jag hade medvetet släckt alla ljus som de försökt sträcka fram till mig. Och om du inte redan listat ut det, så är jag en visionär, jag njuter av att ljuga för mig själv. Eller nej, jag är nog för smart för att gå på mina egna lögner. Och nu antar jag att ni är trötta på mitt storhetsvansinne?
Men i alla fall, anledningen till varför jag ställer frågor till Gud är för att jag inte begriper mig på universum. Och ja… jag var länge ateist… tills jag upptäckte att jag var Gud.
Och bara så du vet, så existerar du; endast för att jag tänker!
du är komplicerad…men man förstår dig ändå på något sätt…
Kul att du försöker
Hej Gäbb!
Du skriver verkligen med känsla ..och allt du gör är – lyssna till ditt inre och filosofera fantasier men också en blandning av verklighet. Att relatera om sina känslor och tankar i text är ett sätt att tillåta sig själv få vara precis som man är och vara stolt över hur man upplever och ser både på sig själv och omvärlden. Sen finns det människor som har en medfödd talg vilket du har. När man kan beskriva känslor så klart men ändå så djupt är en sällsam begåvning.
Som sagt .. Jag tycker du är jätte duktig .. Fortsätt så!
Ilona, det bästa med världen är att den är tänkbar
Hiya Gab!
Du är klockren! Underbart att en del människor förstår att de är Gud och att vi alla bär på den gudomliga gnistan. Yeay,,thats the true power within ourselves. Så härligt att se att du använder den till fullo . Så fortsätt att (åter)skapa dig själv o din sanna natur. Var den du är och vill vara .
ps ett litet råd eller kanske en klurig , försök att inte begripa eller förstå dig på universum , det är som att försöka förstå sig själv. För vi är universum.
Blessings and joy 2 u !
x