Freestyle mellan mig och Jaosef med temat ”sökandet efter psykoser”

Jaosef; var är du? var är du!? när vulgaritet och passion leker med varandra, söker jag dig som är deras första moder! du som skapar hysteri i andras ögon, när våra själar kommunicerar genom nyckelhålet bakom stängda dörrar till befrielsens illusion, du som får mig att spy i upp min regnbåge över min kropp, tills inget färgljus finns kvar, bara mörker skall finnas kvar i mig när du låter mig se in i din själ! var är du!!

Gabriel; Jag viftar med svärdet, jag är the one, doppar vulgaritet i texter, förgiftar omgivningen med rök från turkosa växter. Smörjer in regnbågen i glidmedel, trycker in den genom nyckelhålet för att penetrera din åder, bringar färg i din kropp, ger dig ett hopp, får dig att vrida öronen ur led, bita av dina armbågar, tömmer dig på mörker, får dig att nå klimax, om och om och om och om och om och om och om och om och om och om igen tills du sprutar gift ur tårkanalerna och om och om och om och om igen tills du andas ut spöken av sot. Förverkligar dina illusioner, kedjar fast dig i sängen, och lämnar dig där med överdos av viagra och en hink med isbitar!

Jaosef: Hon skall inte bli arg eller glad, vad hon förväntat sig, skall serveras henne på hopsydda illusioner, illusioner skapade av hennes primitiva natur, smittar alla som tänker högt, förbisett texten och skriver ”dig”, avslöjar att det är vad hon vill!!, de endå för sent!! hör mig skratta i hennes ära, hahaha!!, ett kretslopp av hennes metaforiska tårar existerar inte, bara i illusionernas värld skall de se, som trott sig undkommit henne! hennes andedräkt skall få ditt svärd att böja sig, likt guld i tusen grader, är det hennes varning till förnekarna, han som överlevde från en utplånad galax, ett ögonvittne, berättar till dig, I sorgens harmoni gör hon sina misstag, en tår rinnande nerför kinden, alla hav förångades, se dig över axeln? ha! när och om, bara ord! när det händer skall de säga detta har hänt. De finns bara en som kan hantera henne, du känner till damen vid ett ord, hon dyker upp till den som behöver henne, men för länge har hon förnekat henne, otrohet säger de.. damen som fick namnet illusionen!

Gabriel: Han spräcker hennes hopsydda illusioner med sina böjda naglar, öppnar Pandoras ask och släpper naturens vrede lös. Smittar, förpestar och helar, åker berg- och dalbana på hans ollon när han gör helikoptern ståendes på händer. Suger in hennes andedräkt, och blåser ut granatsplitter, som träffar mänsklighetens ögon, en mörk värld precis som hon önskade sig, hon klipper navelsträngen och drar den runt halsen, stoppar ändtarmen i eluttaget och väntar in stötar ut i fingertopparna, skapar svarta hål, dyker och teleporteras ljusår bort från en munter måne, där hösten aldrig besöker tårkanalerna, där haven är avdunstade, och där det enda som finns kvar när han ser sig över axeln, är en yxa. Han hugger trådarna som håller stjärnorna uppe och ljusår bort står hon, tittar upp mot skyn och ser miljoner stjärnfall, samtidigt som hon önskar sig hans ögon.

Missanpassad

Hela mitt liv är uppbyggt på en illusion, illusionen om en mental lek som gömmer sig under namnet; kurragömma. Idag skulle jag förändra det, aldrig mer skulle jag fälla några tårar för något jag ångrat! Detta är ännu ett kapitel som jag har valt att kalla empirisk sanning.

Jag slutade aldrig tro på kärleken, det var kärleken som övergav mig; och slutade tro på mig. Lämnade mig där med en kropp, en massa vener som hängde ut från bröstkorgen och jag var tvungen att knyta ihop dem. Mest för att inte förlora blod, tills jag upptäckte att knutarna löstes upp varje gång jag försökte göra det.

Jag föddes med ett slags napoleonkomplex där jag målar upp en bild av att jag inte är beroende av världen, utan att det är världen som är beroende av mig. Man kan säga att jag är en hybrid, halv människa halv… någonting annat. Är jag kanske Guds största misstag? Eller är Gud mitt största misstag? Jag söker ständigt efter svaret, trots att jag har funnit meningen med livet, och visst… Fast ibland är det enklare än vad det låter, sök inte meningen… Ge saker mening.

Nu kommer jag kanske lyckas peta ner Judas från tronen som världens mest föraktade person. Det är inte meningen, men alla är vi medvetna om att vi ställs inför de där ögonblicken då dörrar som redan är öppna sparkas in? Och vad gör man då? Tror på att ovisshet är en välsignelse?

Ja, en gång gick jag till och med vilse, jag blev någon annan, och på något sätt lyckades jag döda den personen. Det gjorde jag med hjälp av att stanna upp och se mig omkring, hur kunde jag missa alla de människor som försökt sträcka mig dessa ljus? Men jag tog inte emot något av dem. Utan jag lät mig treva runt tills jag fann tillbaka till mig själv, och då insåg jag, att ljuset var i mig.

Eller nu snackar jag bara bullshit! Jag är fan en revoltör, jag hade medvetet släckt alla ljus som de försökt sträcka fram till mig. Och om du inte redan listat ut det, så är jag en visionär, jag njuter av att ljuga för mig själv. Eller nej, jag är nog för smart för att gå på mina egna lögner. Och nu antar jag att ni är trötta på mitt storhetsvansinne?

Men i alla fall, anledningen till varför jag ställer frågor till Gud är för att jag inte begriper mig på universum. Och ja… jag var länge ateist… tills jag upptäckte att jag var Gud.

Och bara så du vet, så existerar du; endast för att jag tänker!

I körsbärsdalen håller tiden andan.

Lite längre bort kunde han höra hymner, han blickade upp mot skyn och trodde att det var änglarna som sjöng för honom. Han klev av den svarta hästen, mitt i körsbärsdalen. Där kunde han se hur blommorna var nära sitt slut, hur de vissnade och föll som snö mitt framför hans svarta kängor. Han följde hymnerna, och hörde vart ljudet kom ifrån, det var en vacker älva som gled genom molnen med anklar av bomull. Han betraktade henne med en konstig känsla av sinnesro. Plötsligt stannade hon upp och slutade sjunga, för att hon kände sig iakttagen av en mörk skepnad. Han gick sakta fram till henne och sa;

- Stanna inte upp snälla, jag bär visst med mig mörkrets skepnad, men lär känna mig och du kommer känna ljuset från de avlägsnaste stjärnorna i solsystemet. Hon tittade lite överraskande, hans röst var mild och inte alls skrämmande.
- Vad söker du främling? Frågade älvan.
- Jag är inte ute efter någons skugga eller själ, men sannerligen söker jag något, jag är en jägare, sa han och tittade förtrollat på den vackra älvan.
- Om du inte söker min skugga eller själ du skepnad, vad är det då du jagar? Frågade älvan.
- Jag jagar fjärilar, och jag kände att några av dem ville slå sig ut ur min revbensbur när du sjöng, sa han. Älvan tittade generat och snurrade med fingrarna i håret samtidigt som hon frågade;
- Exakt vad är det en charmig skepnad som dig söker här i fjärran land? Han tittade på henne med en fundersam blick, tog av sig handskarna och sa;
- Jag söker den kvinna som kan hantera flamman ur svartsjukans grotta, hon som stryper sina hundar för att höra fågelsången i gryningen.
- Älvan svarade, om du kan förnedra dig själv, låta din galenskap lysa för att förlöjliga din vishet så finner du henne.
- Du förnuftige älva, jag sträcker fram handen till spöket även om det försöker skrämma mig, hur skall jag då låta min stolthet vinna över min dårskap?
- Du tror inte på tröst va?
- Ack nej du älva, jag är endast vän med de som är döva för att de inte ska höra vad jag vill.
- Vad vill du då?
- Du är inte döv älva. Men du ska veta att jag älskar de som föraktar mig.
- Varför de som föraktar dig?
- De som föraktar mig, ser upp till mig.
- De som hatar dig då?
- De gynnas, deras hat blir deras drivkraft.
- Du låter väldigt hämndlysten och argsint?
- Sannerligen ligger det i släkten, vi är förbannade att bära med oss demoner.
- Där av din mörka skepnad?
- Stämmer.
- Hur får jag dina demoner att förvandlas till änglar?
- Jag skulle behöva leva blind bland människor,  jag har sett deras riktiga fasad, det är därför jag har förlorat tron på det fasta.
- Hur är det på nätterna, sover du dåligt?
- Ofta gråter jag, och när jag väl känner förskräck i mina tårar, känner jag hur marken under sängen ger vika, och då blundar jag hårt, det är för att jag längtar efter drömmen.
- Trots ditt mörker och din pessimism, är du väldigt charmig. Jag känner en aura av kärlek kring dig som väntar på att få bli frisläppt, har jag fel?
- Det stämmer, jag bär på en nyckel som dock har blivit väldigt rostig.
- Rost kan väl inte hindra dig, du är väl en krigare?
- Jag ser inte ut som någon krigare, eller någon som kan samla på mig några krigare heller, men finner jag ägaren till nyckeln. Lovar jag att skydda henne som en hel armé hade gjort och dagar då hon inte orkar andas skall jag andas för henne.
- Jag tror dig,  jag kan till och med se små änglar dansa i dina pupiller. Den du söker finns där ute, jag bär på hemligheten i hjärtat.
- Du älva, mitt hjärtas lejoninna. Berätta för mig vad du vet och jag ska med glädje vattna rosorna på dina kinder.

Den lilla älvan med anklar av bomull var beredd på att vissna tillsammans med körsbärsdalens blommor, därför slet hon ut sitt lilla hjärta la det i den mörka skepnadens hand och sa;

- Använd den som kompass

Brev till Jannike

Hej.

Det var ett tag sen vi pratade nu Jannike, och jag skriver till dig för att finna min fristad.

Jag har börjat röka igen, jag vet. Förlåt. Men det får mig att hålla nerverna i schack. Jag vet att du inte tycker om det och du har ju till och med predikat för mig att om jag fortsätter röka så begår jag ett långsamt självmord. Sen gillade du inte att kyssa mig efter att jag hade rökt en cigarett heller för den delen, du sa alltid att det smakade pyton. Haha. Minns du fyllot som bodde våningen under oss? Han som du och jag var så rädda för när vi var små och han som en gång högg mig med en kökskniv i armen för att jag hade plingat på hans dörr klockan 10.00 en lördag morgon? Jag stod utanför hans port igår och när jag såg honom komma ut hade han på sig samma gamla svarta rock och den där gräsliga gråa mössan som du hatade så mycket. Jag gick fram till honom och frågade om han kände igen mig. Han tittade på mig, skakade på huvudet och sa nej, samtidigt som hans andedräkt förpestade mina luftvägar. Jag kunde känna lukten från gårdagens förbrukning av whiskey, den satt fortfarande kvar i hans lungor. Rädslan i hans ögon var förutsägbar – den här gången var han rädd för mig, och på något konstigt vänster hamnade jag i slagsmål med honom. Jag bröt hans näsben och slog ut två av hans tänder. Han låg där blodig, på den där vägen där du och jag lärde oss cykla. Minns du hur jag lärde mig? Pappa höll i sadeln och sprang efter mig samtidigt som jag trampade och när han släppte taget så vinglade jag. Det var då jag träffade trottoarkanten och voltade med cykeln och skrapade upp hela armen. Du skrattade, och jag skrattade trots att det gjorde ont som in i helvete. Men ditt skratt smittade av sig.

Kommer du ihåg den där dagen när jag sprang hem till dig för att tala om för dig att jag hade fått två underlater? Och du sprang över till mig lika fort för att du inte trodde på mig. Du envisades med att du var den vita för att det var en hona och att jag var den blåa för att det var en hane. Sedan sprang vi ut med buren och la oss på gräsmattan den varma sommarkvällen och tittade på underlaterna medan de hade sex. Vi skrattade. Fast du vet väl om att underlaterna inte lever längre? Pappa tyckte att de luktade illa, så han sprutade parfym på dem. Nästa dag låg de livlösa i buren, och jag försökte liva upp dem genom att använda mig utav flera olika räddningsmetoder, men inget hände.. Så jag bestämde mig för att begrava dem under det där trädet, där vi byggde vår koja när vi var barn.

Jag saknar dig så mycket och det är då det poppar upp sådana här minnen.

Minns du hur vi låg där i snön vid vattendraget klockan 03.04 för några år sedan och gjorde snöänglar i väntan på vintermorgonen? Det var då jag erbjöd dig min jacka för att jag såg hur kylan borrade igenom din tröja. Det gjorde jag bara för att vara gullig, och det var du fullt medveten om. Sen kramades vi och jag försökte tajma in mina andetag så att de gick i takt med dina. Det sägs att man känner en viss trygghet då, och det gjorde jag. Sedan tittade vi upp mot stjärnorna och försökte finna varandras stjärnbilder. Men jag kommer ihåg att du var ett proffs, eller du är fortfarande ett proffs. I alla fall när det kommer till att stänga av och slå på känslor. Jag har alltid varit fascinerad över hur du lyckas göra det, hur bär du dig åt egentligen? Jag vill veta!

Jannike… jag har länge funderat på det här, speciellt under sömnlösa nätter och jag tror du drogs till mig för att jag lät dig läsa av mina brister. Du kände igen dig själv i dem. Jag hade egenskaper som du saknade, och du kände att jag var en sådan där del som på något sätt skulle kunna komplettera dig. Fast jag tror att du var för rädd för att konfrontera dig själv. Det är nog något jag aldrig kommer att få svar på, för du kommer nog aldrig gräva så djupt i dig själv. Även fast du vet att det döljer sig en hemlighet som inte ens du är bekant med under all hud, alla vener och alla muskler du har.

Jannike, du sa alltid att du skulle stå vid min sida, att vi skulle vinna mot hela världen. Nu står jag här på perrongen och ser ljuset närma sig igenom tunneln. Det är tredje gången jag vinkar till den där lokföraren idag. Han åker bara förbi mig, jag antar att han inte ser mig.

Jannike, vi kunde inte ens vinna mot oss själva.

Med kärlek, din sandslottsvän.

I’m writing this letter to all the Jackson kids, we all Jackson kids, time to let us through.

“I remember first time i seen you moonwalk… I believed I could do anything… You made the world dance, You made the music come to life”/ Diddy

Året var 1994 och jag skulle börja skolan, jag minns den där pirriga känslan och hur mamma tvingade på mig den där fula rutmönstriga skjortan. ”Men Gabriel” sa hon ”du måste vara fin första skoldagen, du kommer fotas och träffa nya vänner, det är viktigt att vara uppklädd för att ge rätt intryck”. Mamma följde med mig till skolan den dagen, jag skämdes för jag visste inte vad de andra barnen skulle säga, så jag bad henne vända när vi var några meter ifrån skolan. Hon tittade på mig med ett stolt leende och gav mig en puss på kinden, sedan vände hon sig om och jag stod där mitt på vägen och tittade på hur mamma blev mindre och mindre för varje steg hon tog ifrån mig. Jag kände dåligt samvete, men nu i efterhand vet jag att hon förstod varför jag gjorde som jag gjorde.

”Gabriel Chamoun!?” sa hon. Hon som ropa upp mitt namn kallar jag inte för fröken, hon är min lärare. Jag är en stor pojke. Jag går i skolan nu. ”Ja, det är jag?” sa jag. ”Du kan sätta dig här” sa hon och pekade på en skolbänk som var sönder klottrad. Just när jag satte mig ned, mitt bland allt klotter, märkte jag att många fler hade suttit där innan, och någon hade kämpat och lagt ned extra mycket energi på att rista in: M. J – 4-Ever. Min första reaktion var att det kanske fanns någon stakars tjej som var fölälskad i någon kille med initialerna M.J, men när jag diskuterade det med mina nya klasskamrater under 09.30 rasten så sa en av dem ”Men det är en förkortning, det är Michael Jacksons initialer”.

Klockan ringde och det var dags för att gå hem, mamma stod utanför och väntade nyfiket på vad jag skulle säga om min första skoldag. Jag sa att jag trivdes, att min lärare bar på en röd kjol, att ingen annan hade på sig någon skjorta och att vi inte blev fotade första skoldagen, dessutom skrev läraren på en stor olivgrönfärgad tavla med vita kritor som lät obehagligt. Hon skrattade och sa; ”åh, vad kul, du kommer älska skolan”

Hemma i tv soffan zappa jag mellan kanalerna, Simpsons gick på tv, satt och glassade framför den ett tag tills det blev reklamavbrott, och då zappa jag på nytt och tryckte upp MTV. Blev fängslad av ett skönt sound med enkla sköna trummor, maracas och en behaglig basslinga. Plötsligt stod det en man i rampljuset i glittrig kostym, hatt och en vit handske trädd över den vänstra handen. Han rörde sig på ett vilt sätt, han hade en helt obeskrivlig rytm som gick genom både hans musik och rörelser, han blev ett med musiken. Rösten, med det där hicket, förtrollade mig. Jag blev översåld, det var magiskt! Det var då jag gjorde mig bekant med en av mina största idoler – Michael Jackson.

”People can say what they wanna say ’bout you, but we gonna remember the miracles that you showed us, through your music, through your dance, through your philanthropy. You are the one that made us all realize that we are the world. You are the one that showed us that we can moonwalk…
you gave us the beat, you gave us the rhythm, you gave us the soul, to us your legacy lives on. You can’t stop now, you wont stop now Michel Jackson” / Diddy

Tack för att du gav oss så mycket.

Vila i frid.

Till mina kära läsare.

Tja.

Jag vill tacka er för att ni besöker min blogg! Ni är anledningen till att jag fortfarande skriver. Det ska ni ha ett stort tack för.

På senare tid, som ni säkert redan har märkt så har jag varit värdelös på att publicera inlägg, och anledningen till det är för att jag håller på med så mycket annat just nu. Jag har även varit väldigt ocensurerad på senaste, och med tanke på att bloggen är döpt efter mig, dvs, mitt för –och efternamn så känner jag mig väldigt begränsad när jag skriver, trots att jag är en aning extrem ibland. Därför har jag tagit beslutet att starta en ny blogg som är anonym. Jag tänker inte sluta skriva här, fast det blir inte som det har varit förr. Jo, jag står för det jag säger, det har däremot blivit missförstånd och jag har fått ta konsekvenserna för det, nu vill jag inte upprepa samma misstag, därför går jag ut som anonym!

Gällande min nya blogg så kommer den bli väldigt vulgär, extrem och kritisk. Den kommer att ha tusen namn och tusen ansikten. Jag kommer vara Gäb, Gab, Gabriel, Happi, Gabbe, G, Mr.G, Dr. Skitstövel, Prince Charming, Mr. Handsome, Psykopat, Psykolog, Analytiker, Politiker, Prostituerad, Religiös, Älskad, Hatad, Musiker, Poet, Filosof, Pollenallergiker, Raggningsexpert, Missbrukare, Festprisse, Modenörd, Ordnarkoman, Glidare… aaa, som ni märker… så kommer jag att vara mycket jag inte vågar vara här.

Med KÄRLEK OCH FRED!

Gäb

Solens tårar, reflekteras på månen.

Kråkan ställer sig på min panna
och noppar bort mina ögonfransar
för att bygga sig ett bo

Mitt clownmålade ansikte spricker,
lite för varje gång
jag ger ifrån mig ett leende

Gråa små änglar
dansar balett på kvällsmatsbordet
och kastar ifrån sig stjärnstoft
som skapar mitt stjärntecken

Rebellisk kärlek
för den allsmäktige Guden
får mig att
fylla i sprickorna för den glada munnen
Och måla
mina gråa vingar vita

Solens sken var starkare idag
för i skyn ser jag månen munter

I natt
kommer jag att höra
vargarna yla

Färga våra sinnen.

Jag står här, du står där
min hand dansar på din arm
i ett äventyr
som börjar på en vit duk

Du håller i världen
när du håller i paletten
du vrider handleden ur led
och jag följer den dans jag påbörjat
mot dina fingertoppar

Vänd inte ditt ansikte bort och blockera
för jag vet
att penseln aldrig kommer överge dig
var inte rädd för att bli uppskattad

Du skissar på din självbiografi
och jag känner igen mig i bilden
jag berättar det
för det är mitt val

Jag vill berätta för dig
hur vacker blomman på bilden
kommer att bli
men nu är den bara ett frö
och jag hoppas att
vi kan se det ögonblicket
då den gror för att
vi tillsammans har vågat
rubba vår sinnesro

Picasso är en idol
och jag vill inte förknippa dig
med honom
jag vill känna, vad som får
dina penslar att dansa på duken
för det reflekterar din skönhet

Glöm aldrig
att jag står vid din sida på berget
om du vill skrika ut
att du älskar någon som du har älskat i tystnad

Dra med mig
till platser där landskapet
har inspirerat dig, eller krossat ditt hjärta
så ska jag ta dig till platser
som har helat mig
där jag har haft himlavalvet över mitt huvud

Visa mig hur du hanterar färgerna
utan att låta penseln ta kontroll över din värld
och hur media inte har en påverkan på dig
visa mig att det aldrig handlar om materialism
så ska jag ta dig till platser
där fågelsången är kraftigare och stjärnornas sken är ljusare

Visa dina tavlor för världen
utan att förlora din mänsklighet, respekt och integritet
så ska jag visa dig, inte hur man förändrar världen
utan hur man älskar den

Låt mig betrakta dig
när du låter dina penslar sjunga på duken
och låt mig njuta av ljudet
dragen ger ifrån sig
Så ska jag dra mina fingrar
igenom dina hårstrån
tills du somnar

Jag vill inte att du ska säga
att tavlan kommer att se bra ut
jag vill att du låter mig hela din handled
för att vi ska fortsätta äventyret
på den vita duken

Det är jag som är Djävulen

I begynnelsen skilde Gud dag från natt och jag korades som konung över natten. Ur eldens himmel hade jag blivit född och utnämnd till kung över mänsklighetens mörker. Ty, har ni människor genom generationer pratat om mig, ni har kallat på mig och ni har bett om mitt stöd. När era medmänniskor frågar er om jag existerar, så förnekar ni mig. Jag är ängeln som ville ta tronen från Gud den allsmäktige, det var jag som misslyckades och fann nöjet i att ta med mig 50% av änglarna från paradiset. Mina demoner och anhängare, kallar mig för Lucifer.

Ni människor har olika benämningar för mig, kallar mig oftast för Djävulen eller Satan och ni älskar mig. Ni älskar mig, för det är ni som har skapat mig! Dante försökte berätta om min värld genom sin epos, om hur han såg världen ur ett allegoriskt perspektiv, att pandemonium är närmare er människors hjärtan än vad ni tror, och att demonerna är längre bort från svavelsjön än vad ni är.

Viktor Frankenstein den galne vetenskapsmannen försökte leka Gud och skapa ett artificiellt liv, en levande varelse, ett monster som var likt mig, lika fult och dräglig. Men ack, lyckades han inte komma i närheten av vad jag är. Han var som alla andra idiotiska vetenskapsmän som trodde på att själen var kemisk materia och det är jag som har lyckats inpränta det i deras lillvuxna hjärnor. Skärselden är bara en myt som berättas för små barn som lever i harmoni tills deras själar börjar tro på mig.

Jag finns med marinsoldaterna ute på slagfältet, att kapitulera existerar icke i min eller deras värld. Man kan urskilja, de två hålen som finns på var soldats panna, de är anpassade för att hornen skall passa in. Och på natten, när mörkret sveper över marinsoldaternas tält, låter jag dem älska med spöken som de har blivit beordrade att dräpa på slagfältet.

När ni är förvirrade söker ni syndernas förlåtelse, överprästen gör en Ave Maria i bikten och ber er om en underskrift på avlatsbrevet. Ni skriver under för mig, ni tillhör mig. Er själ är min! Ty, skapar ni ett avtal med mig utan min vetskap, och jag äger er, utan att behöva anstränga mig.

Ni böjer er aldrig för att möta mammuten med yxor gjorda av elfenben, och ni skyddar er aldrig med sköldar av ormskinn mot giftet som kobran spottar. Ni använder er av gevär, era fega, äckliga varelser. Ni förtalar gamen och föraktar hyenan, men ack, är det ni människor som är mig trognast!

Era drömmars Nangijala är i själva fallet endast en strypt bild av svavelsjön, och det är inte lagen som kommer göra er människor fria! Det är ni som måste befria lagen, jag är befrielsen. Se upp mot himlavalvet under natten, ty är det inte stjärnor ni ser, det är kroppar jag bränner på bår och det är för att ni skall påminnas om att det är ni som har skapat detta fenomen ni betraktar.

Den religiösa regimen har bytit ihop, ni förkastar Bibeln och njuter av dagstidningen, ni njuter av otukt. Jag skapar er ett evangelium där ni läser om bordeller, svartklubbar och vimmelbilder på tjejer med platt mage och fylliga läppar. Ack, kommer ni få blommans färger att blekna, och fågelsången att kvävas.

Ni kommer att glömma Gud och dyrka mig. Jag finns på din krona, på dina sedlar och du gör dig själv till en slav, under mina villkor.

Leva-med-spöken-individen

Hennes hår hänger över axeln, och hon drar igenom sina fingrar för att lägga upp det över öronen. Han uppfattar hennes kroppsspråk, han känner hennes puls i luften, han förälskar sig i hennes skönhet.

På sin väg hem från skolan tänker han på henne. Han sätter på spisen, lägger på stekpannan och undrar om hon skulle gilla det han lagar. Han går in i duschen, skrubbar sig och undrar om hon använder samma märke på schampot som han använder. Han klär på sig och undrar om hon skulle gilla färgerna och sättet kläderna slickar hans kropp. Han sätter sig ned, tar en kopp kaffe och diskuterar med sina föräldrar, och han undrar om hon skulle gilla samtalsämnet. Han tar en klick vax, stylar sitt hår och undrar om hon skulle gilla frisyren han har, att luggen föll över hans ögon. Han går in till sitt rum, sprutar parfym på halsen och undrar om hon skulle gilla doften han lämnar efter sig.

Han tänker på henne hela dagen.

Nästa dag ser han henne i korridoren, och när hans ögon möter hennes säger han; ”hej” hon ser på honom med en blick som undrar vem han är, utan att säga något. Han rodnar, känner sig förnedrad och besviken och tittar ner i golvet, går in i närmaste toalett sätter sig på sitsen och undrar vad som gick snett.

På sin väg hem från skolan, inser han att han har förälskat sig i ett spöke.

foto by; Joker84